Livet är inte rosa

Publicerad i GP 3 juni 2023

Låt oss börja den här texten en tidig morgon på ett brevbärarkontor i Stockholm, närmare bestämt på Kungsholmen.

Det är 1980-tal, jag är drygt tjugo år och har sommarjobb som brevbärare.

Jag sitter och sorterar mitt distrikt, lägger posten i rätt ordning inför dagens runda. En radio står på och nu spelar den plötsligt Édith Piaf. La vie en rose.

Bredvid mig sitter Jansson, en veteran som verkar ha sett en del. Eller vad vet jag om vad han har sett egentligen. Men han ger det intrycket. Att hans liv inte alltid har varit lätt. Och att det kanske delvis är självförvållat: man anar en viss svaghet för flaskan.

Så Piaf sjunger. Hela det där mäktiga franska patoset. Och Jansson muttrar:

– Det där är inte sant. Livet är inte alls rosa.

Det är bara ett lakoniskt konstaterande. Han försöker inte vara smart, söker ingen effekt, lyfter inte ens blicken – han bara fortsätter att sortera.

Jag har sparat det ögonblicket. Man hör inte många repliker av den kalibern i sitt liv.

Men om nu Jansson hade rätt och livet inte är rosa – vilken färg har det?

Som barn visste jag svaret: orange. Det var min favoritfärg. Och mer än så: det var tidens färg.

År 1973, när jag var nio, flyttade min familj från en hyreslägenhet till en nybyggd mexitegelvilla.

Vårt TV-rum: orangebrun heltäckningsmatta, ljusbrun vävtapet, mörkbruna manchestersoffor. Ovanför den ena soffan: en sprakande orange tavla med ett motiv som jag bäst kan beskriva som en abstrakt rosettknut.

Rena sjuttiotalsmuseet.

Kafét där min mamma jobbade: orange heltäckningsmatta, stolar och bord i orange formgjuten plast.

Och min pappa, han körde runt i bygden och reparerade telefonlinjer i en stor, orange telebil. När han spelade i Televerkets korplag var tröjorna orange- och svartrandiga.

Klart orange blev min favoritfärg.

I naturen finns både blommor och insekter som är orange. Det finns morötter. Och inte minst den frukt som på franska och engelska till och med heter sin färg.

Men den sortens orange som jag älskade som barn var en konstgjord färg. Det var så jag uppfattade den: att den hörde ihop med plastprylar, heltäckningsmattor, klistermärken, nylonplagg. Allt som var nytt och modernt och därför bra.

Orange var som en popstjärna som exakt fångade tidsandan.

Brandgult, sa vi också. Färgen var så cool att den hade två namn.

Men när något är väldigt inne kan man vara säker på att det snart kommer att vara väldigt ute. Idag får man leta efter orange plastprylar på loppisar och i retrobutiker. De känns inte direkt som framtiden längre.

Numera, vid femtioåtta, vet jag inte riktigt om jag har en favoritfärg.

Men i helgen tapetserade min fru och jag ett rum i sommarstugan med en tapet som heter Herbarium. På den finns den svenska försommaren sammanfattad: smörblommegult, blåklockeblått, den friska ljusa grönskan.

Och när vi tog rast och satte oss på trappan i solen en stund såg vi samma färger växa fram i naturen runt omkring oss. Sommaren började denna sista helg i maj.

Det är lika fantastiskt varje år. Att detta finns! Denna grönskande rikedom i vårt annars så karga land. Ett ljusdränkt paradis vars portar står öppna en kort tid varje år.

Så vilken färg har livet? Det är inte så lätt att säga. Jag menar, färgen kolsvart finns ju också.

Men just idag svarar jag ändå: livets färger är den svenska försommarens.