Brets bästa
Bret Easton Ellis har fått stor uppmärksamhet under hösten för sin roman ”Skärvorna”, som kom på Brombergs i september. Det vore roligt att säga att det beror på min översättning, men skälet är förstås att det är den gamle kultförfattarens första roman på många år. Och publiken har inte glömt bort honom. Bret Easton Ellis har inte läsare, han har fans.
Förutom att ”Skärvorna” har legat på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets kritikerlistor under hösten dyker den nu också upp när kritikerna ger julklappstips och utser årets bästa böcker.
Och det är verkligen välförtjänt. ”Skärvorna” är en knivskarp roman, på en gång romantisk och desillusionerad. Vissa partier är svulstiga som en storproduktion från Hollywood, andra är sköra och ömsinta. Och alltsammans är indränkt i paranoia och ett nervpåfrestande dubbelspel. Det blir inte mycket bättre.
Jag var aldrig särskilt förtjust i Brets Easton Ellis debut ”Noll att förlora”. Och de groteska styckmorden i ”American Psycho” roade inte mig. Nej, för mig är ”Skärvorna” Brets storverk. En mogen författare som går tillbaka till sin ungdom, som berättar en historia som liknar den i debuten men med så otroligt många fler dimensioner och med en mästerlig hantverksskicklighet.
En rolig (men svår!) bok att översätta, med andra ord, och att käka middag med Bret i Stockholm i oktober var inte heller så dumt.
Livet är inte rosa
Publicerad i GP 3 juni 2023
Låt oss börja den här texten en tidig morgon på ett brevbärarkontor i Stockholm, närmare bestämt på Kungsholmen.
Det är 1980-tal, jag är drygt tjugo år och har sommarjobb som brevbärare.
Jag sitter och sorterar mitt distrikt, lägger posten i rätt ordning inför dagens runda. En radio står på och nu spelar den plötsligt Édith Piaf. La vie en rose.
Bredvid mig sitter Jansson, en veteran som verkar ha sett en del. Eller vad vet jag om vad han har sett egentligen. Men han ger det intrycket. Att hans liv inte alltid har varit lätt. Och att det kanske delvis är självförvållat: man anar en viss svaghet för flaskan.
Så Piaf sjunger. Hela det där mäktiga franska patoset. Och Jansson muttrar:
– Det där är inte sant. Livet är inte alls rosa.
Det är bara ett lakoniskt konstaterande. Han försöker inte vara smart, söker ingen effekt, lyfter inte ens blicken – han bara fortsätter att sortera.
Jag har sparat det ögonblicket. Man hör inte många repliker av den kalibern i sitt liv.
Men om nu Jansson hade rätt och livet inte är rosa – vilken färg har det?
Som barn visste jag svaret: orange. Det var min favoritfärg. Och mer än så: det var tidens färg.
År 1973, när jag var nio, flyttade min familj från en hyreslägenhet till en nybyggd mexitegelvilla.
Vårt TV-rum: orangebrun heltäckningsmatta, ljusbrun vävtapet, mörkbruna manchestersoffor. Ovanför den ena soffan: en sprakande orange tavla med ett motiv som jag bäst kan beskriva som en abstrakt rosettknut.
Rena sjuttiotalsmuseet.
Kafét där min mamma jobbade: orange heltäckningsmatta, stolar och bord i orange formgjuten plast.
Och min pappa, han körde runt i bygden och reparerade telefonlinjer i en stor, orange telebil. När han spelade i Televerkets korplag var tröjorna orange- och svartrandiga.
Klart orange blev min favoritfärg.
I naturen finns både blommor och insekter som är orange. Det finns morötter. Och inte minst den frukt som på franska och engelska till och med heter sin färg.
Men den sortens orange som jag älskade som barn var en konstgjord färg. Det var så jag uppfattade den: att den hörde ihop med plastprylar, heltäckningsmattor, klistermärken, nylonplagg. Allt som var nytt och modernt och därför bra.
Orange var som en popstjärna som exakt fångade tidsandan.
Brandgult, sa vi också. Färgen var så cool att den hade två namn.
Men när något är väldigt inne kan man vara säker på att det snart kommer att vara väldigt ute. Idag får man leta efter orange plastprylar på loppisar och i retrobutiker. De känns inte direkt som framtiden längre.
Numera, vid femtioåtta, vet jag inte riktigt om jag har en favoritfärg.
Men i helgen tapetserade min fru och jag ett rum i sommarstugan med en tapet som heter Herbarium. På den finns den svenska försommaren sammanfattad: smörblommegult, blåklockeblått, den friska ljusa grönskan.
Och när vi tog rast och satte oss på trappan i solen en stund såg vi samma färger växa fram i naturen runt omkring oss. Sommaren började denna sista helg i maj.
Det är lika fantastiskt varje år. Att detta finns! Denna grönskande rikedom i vårt annars så karga land. Ett ljusdränkt paradis vars portar står öppna en kort tid varje år.
Så vilken färg har livet? Det är inte så lätt att säga. Jag menar, färgen kolsvart finns ju också.
Men just idag svarar jag ändå: livets färger är den svenska försommarens.
Nej! skrek hon så att saliven stänkte
Publicerad i GP 22 april 2023
En tidningstext måste gripa tag i läsaren direkt, har jag fått lära mig. Man måste spetsa till det lite för att väcka intresse.
Ändå vill jag inleda den här texten på följande vis: Det är knepigt med mänsklig kommunikation.
Inte särskilt spetsigt. Men sant.
Exempel nummer ett är hämtat från en dag nyligen när jag kom ut från en affär vid Chapmans Torg och ställde mig att låsa upp cykeln.
På trottoaren kommer en joggare lufsande – en medelålders man som närmast vacklar fram, illröd i ansiktet. Hans andhämtning är av det slaget att jag börjar fundera på var närmsta hjärtstartare kan finnas.
Mitt framför mig stannar mannen och flåsar fram:
– Var har du fått tag på den cykeln?
Det är en överraskande fråga på alla sätt. Min hoj är en gammaldags herrcykel utan moderna finesser. Formuleringen ”fått tag på” tycks dessutom antyda att jag har gjort något fel.
Jag talar hur som helst om var jag köpte cykeln för rätt många år sedan.
– Har du kvittot kvar? flåsar mannen.
– Det tror jag nog.
– Tur för dig, för jag har blivit av med en sån cykel och om du inte hade haft kvitto skulle du ha varit jävligt illa ute.
Och med det flåsade mannen vidare.
Det tog mig flera dagar att förstå vad som var så skruvat med mannens hot: det kom ju i galen ordning! Först förvissade han sig om att cykeln inte var stulen, först därefter kom hotet – som ju då var inaktuellt eftersom han redan hade konstaterat att det saknade grund.
Den där mannen behövde jobba på sitt löpsteg. Men ännu mer på att bli tydlig i sin kommunikation.
Nu till exempel nummer två.
Den här gången är det jag som joggar, eller har joggat – jag står och stretchar vaderna mot en husvägg när en Renault Clio gör en ovanligt skicklig fickparkering framför mig. Den lyckas lirka sig in på ett utrymme som nästan inte finns.
Ur bilen stiger en uppenbarligen stressad kvinna. Hon står precis vid mina utsträckta vader, vi är så nära varandra att det liksom känns omöjligt att inte säga något.
– Snygg parkering, säger jag. Men du kan få böter när du står åt fel håll.
För så är det: kvinnan har sneddat över vägbanan och parkerat mot färdriktningen.
Hon stirrar ilsket på mig. Så pass ilsket att jag instinktivt drar åt mig vaderna.
– Nej, det är bara det att jag vet en person som …, börjar jag defensivt.
Nu kliver kvinnan ända inpå mig, kör fram sitt ansikte mot mitt och vrålar så saliven stänker:
– NEJ!
Jag tystnar förstås och hon försvinner snabbt iväg.
Efteråt tänker jag att kvinnan antagligen har gått en självförsvarskurs där hon inte bara har fått lära sig att göra fysiskt motstånd utan också att höga skrik tillfälligt kan paralysera en angripare. Det är förstås utmärkt.
Nu var ju jag dock ingen angripare, så hennes reaktion var kanske en aning överdriven.
Så – den här texten går alltså ut på att visa vilken rekorderlig typ jag är medan alla andra beter sig buffelaktigt?
Nja, låt mig vrida på det ett varv till.
Om det hade varit en man som klev ur bilen, hade jag då gett honom det där rådet om att inte parkera mot färdriktningen? Eller hade jag bara tänkt: Vilken idiot, hoppas han får böter.
Varför kände jag att jag – om än i all välmening – måste förklara något för den här kvinnan som hon garanterat redan visste?
Finns det förresten inte ett namn för det beteendet?
Svårt, som sagt. Det där med mänsklig kommunikation.
En korv är en korv är en padda
Publicerad i GP 11 mars 2023
Gertrude Stein skrev: En ros är en ros är en ros.
Och Gustaf Fröding menade som bekant att även om rosorna står i ett sprucket krus så är de ”ändå alltid rosor”. Medan snus förblir snus, ”om än i gyllene dosor”.
Med all respekt för dessa två giganter ber jag att få anmäla en avvikande åsikt.
Som argument vill jag anföra en engelsk maträtt vid namn toad in the hole. Paddan i hålet. Eller ”i hålan” är kanske en bättre översättning.
Receptet är enkelt. Man gör en yorkshire pudding-smet (en sorts pannkaksmet), lägger i ett par hela korvar och gräddar på 225 grader i sådär en halvtimme.
Vad man får är en ugnspannkaka med korv. Varianter av den rätten – kombinationer av äggsmet och fläskkött – finns på många håll i världen. I Sverige kallar vi det för fläskpannkaka.
Nå, detta är alltså vad vi har: ägg, mjöl, mjölk och korv. Enligt Fröding och Stein är det också allt vi någonsin kan få.
Men så tillkommer något mycket enkelt: namnet. Paddan. I hålan. Minst två saker händer i mig när jag hör det namnet.
Dels aktiveras en barnslig, bubblande fantasi som alltför ofta ligger begravd under den vuxne mannens tungsinne. Kolla, vi får paddor till middag!
Och dels vaknar anglofilen i mig. Jag ser sjökaptener med ölskum i skägget, långa gator med identiska radhus, diset som rullar in över en ödslig hed.
Dessutom ser jag förstås Paddan, han som bor på godset Paddeborg i Det susar i säven.
Med ens är maten mer än en simpel korvpannkaka, den är ett romantiskt äventyr. Språket har förvandlat verkligheten. En korv är en korv är en padda.
Andra gånger kanske inte språket förändrar utan förstärker.
Säg att du sitter och betraktar den spirande grönskan en försommardag. Gräset framför dig är förstås bara gräs. Men så minns du Tranströmers ord: ”Gräset har en grön chef.” Och med ens, om du är som jag, ler du lite grand. Gräset, blomningen, hela sommaren – alltihop har fått ännu en dimension, tack vare språket.
Det här betyder inte att man kan förändra verkligheten hur som helst genom att trixa med formuleringarna. När diktatorn vill döpa om sitt skamliga krig till en ”specialoperation” måste vi gå över till Frödings och Steins sida och svara att ett krig är ett krig, försök inte lura oss.
Samma sak när skogsbolaget vill kalla skövlade marker för ”föryngringsytor”. Det går vi inte på. Vi känner igen ett kalhygge när vi ser ett.
Men att dessa manipuleringsförsök görs beror på att det faktiskt går att påverka oss via språket. Propaganda och reklamslogans äter sig in i hjärnan. Ibland förändrar de både vårt tänkande och vårt beteende.
För att stå emot gäller det att vaccinera sig med goda influenser. Bada i bra texter. Gnugga sig ordentligt med fantasitvål, så att man klarar av att se både det som finns och det som inte finns.
När gräset börjar spira om några veckor, kom då ihåg att tacka den gröna chefen.
Låt mig sluta med ännu en maträtt. En sorts motsats till den mastiga, brittiska paddan i hålan.
I Frankrike kan du, om du har tur, få en enkel och lite lustig efterrätt: en eller två klickar mjuk maräng som ligger och flyter i en hemlagad vaniljsås.
Är det en så bra dessert egentligen? Äggvita (maräng) med äggula (vaniljsås)? Men så ser du namnet: Îles flottantes. Flytande öar. Och din fantasi vaknar och snart äter du med ett lyckligt, barnsligt leende.
Ser du inte att jag är känd?
Publicerad i GP 28 januari 2023
En man står i en mataffär, viftar med armarna och hojtar upprört. Hans ögon är vilt uppspärrade. Folk i kön undrar vad som pågår.
Vad är det där för en vansinnig figur?
Gott folk, jag skäms för att säga det, men det är jag, er kåsör.
Hur kunde det gå så illa?
Bara någon timme tidigare hade jag klivit in i samma affär och glatt hälsat på kassörskan. Jag skulle med ett tåg en stund senare, men hade lovat att handla några matvaror först, så att de skulle finnas hemma i kylskåpet till middagen.
Nu måste jag förklara att det här hände i det skedet av mänsklighetens utveckling – kanske tio år sedan? – då jag hade ett kundkort till min butik men detta kundkort, om jag ville betala med det, måste kompletteras med att jag visade mitt körkort.
När jag kom till kassan blippade alltså kassörskan mina varor, varefter jag drog kundkortet i kortmaskinen och fipplade upp körkortet, som jag höll fram så att kassörskan kunde blippa även det.
Under promenaden hem kom jag att tänka på hur det hade varit när mina föräldrar tog ut pengar på Posten på den lilla ort utanför Borås där jag är uppväxt. Postkassörskan skrev bara ordet ”Känd” på blanketten och lämnade sedan över sedlarna.
Det betydde att hon visste vem min mamma och pappa var. Det fanns ingen anledning att kräva någon legitimation.
När jag kom hem ställde jag matkassen på köksbordet. Och fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt tippade kassen och föll i golvet och de sex äggen i äggkartongen föll ur och gick i kras.
Äggen var nödvändiga, för i kväll skulle det bli laxpudding. Jag röjde alltså upp sörjan och gick iväg till affären igen. Där utförde kassörskan och jag åter vår lilla blipp- och kortritual.
Tillbaka i lägenheten ställde jag äggkartongen på hyllan i hallen och tog av mig rocken. Det sistnämnda skedde möjligen en aning hastigt, för på något sätt svepte jag ner äggkartongen från hyllan så att alla äggen krossades. Igen.
Det var bara att torka upp en gång till.
Jag kan eventuellt ha yttrat en svordom.
Nu började det bli bråttom, med tanke på tåget. Men om jag skyndade mig skulle jag hinna ännu en vända till affären.
Där var det kö till kassan den här gången. En långsam kö. Jag blev alltmer nervös och försökte beräkna restiden till Centralen. Jag borde hinna, men det fick inte bli den minsta försening på vägen.
När det blev min tur blippade kassörskan äggen, jag drog kortet, letade i plånboken efter körkortet.
Men hittade det inte.
Hade jag stoppat det i fel fack, hade det ramlat ner i fickan? Jag vet inte. Men jag vet att jag såg för mitt inre hur jag skulle missa tåget. Och jag vet att jag försökte förklara för kassörskan att hon ju visste vem jag var, jag hade handlat av henne i åratal och tre gånger bara idag, jag var ju känd i butiken, det måste väl kunna ordna sig?
Hon stirrade på mig som om hon aldrig hade sett mig förr.
Och plötsligt märkte jag hur alla i kön nyfiket stack fram sina huvuden och tittade på mig. Först efter en liten stund förstod jag vad var de såg: en galning som inte kunde betala för sina ägg och som skrek till den stackars kassörskan:
– Jag är ju känd! Ser du inte att jag är känd!
Lyckligtvis hittade jag några sedlar till slut och kunde betala dagens tredje äggkartong kontant.
Jag hann med tåget. Laxpuddingen blev god. Jag handlar numera i en annan affär, där jag är helt okänd.
Alla kan inte skriva som en mästare, men alla kan läsa en mästare
Text publicerad i GP 17 december 2022
Alla vill skriva. Eller nåja. Alla vill bli författare, är kanske mer sant.
De är trots allt olika saker.
Att skriva är ett långsamt och ensamt och tålamodsprövande arbete fullt av tvivel och ryggont och utan några som helst garantier.
Att vara författare är, åtminstone i drömmen, att kliva upp på scenen och ta emot ett prestigefullt pris, att ha en lång kö till signeringsbordet, att sitta i Babel och berätta om sin senaste roman medan Jessika Gedin ler sådär nästan overkligt stort mot en.
Tro inte att jag fördömer den sortens drömmar. Jag har själv haft dem. Det finns alla möjliga drivkrafter man kan ha som författare, men ett par skopor äregirighet och fåfänga är nog oundvikligt.
Men hur började det? Innan den där äregirigheten satte in? Med läsning.
Fråga vilken etablerad eller aspirerande författare som helst. Du får nästan alltid varianter av samma svar. ”Jag var ett sånt där barn som läste mycket …” ”I tonåren upptäckte jag Hesse/Kerouac/Boye …”
Jag tittar på mina egna utgivna böcker. Jag tycker de är bra. Ett hederligt dagsverke.
Men skulle någon säga att de har förändrat världslitteraturen? Eller ens den svenska litteraturen? Nej, sannerligen inte. Vad jag än drömde om som ung så har inte mina böcker sådana dimensioner. Jag är en författare i mängden.
Vilket är helt okej. Att i spela litteraturens korplag, att alls få vara med och leka, är stort nog.
Ändå finns det faktiskt en insats som jag kan göra för litteraturen, den stora, den med stort L. Och det är att fortsätta läsa.
Kanske är det en åldersfråga. Eller mognadsfråga, som vi gamlingar föredrar att kalla det.
När jag var ung brann den där äregirigheten i bröstet och jag ville till varje pris lämna mitt bidrag till böckernas värld. Numera tänker jag mest på hur ömtålig och utsatt den världen är. Jag vill egentligen bara att den ska fortsätta att finnas.
Så att andra kan få lämna sina avtryck.
Och det är alltså där som jag faktiskt kan göra en insats. Och du också.
Du kan inte rädda mänskligheten men du kan sätta dig ner på golvet och leka med ett barn.
Du kan inte förhindra artutdöendet men du kan plantera några blommor som gynnar bin och insekter.
Och du kan inte rädda litteraturen men du kan läsa en enskild bok.
Det här blir en ganska pompös text, märker jag. Bra. Det behövs fler pompösa texter i svensk dagspress.
När du läser en bok som funnits ett tag, kanske i decennier eller århundraden, då är det du, verkligen du, som för den boken vidare från dåtid till framtid. Det är som att vårda en gammal träbåt eller hålla en runsten fri från mossa.
Alla kan inte skriva som en mästare, men alla kan läsa en mästare. Det är ganska fantastiskt egentligen.
Så mitt råd inför julen bli: ta en dag och gå till biblioteket. Det är gratis att låna böcker där.
Gå förbi hyllan med böcker som är skrivna av kändisar.
Gå förbi hyllan med höstens succéförfattare.
Gå förbi allt som är ”brännande aktuellt” och ”har fingret mot tidens puls”.
Gå tills du ser något som får dig att tänka: ”Åh, den har jag alltid velat läsa.”
Låt sedan läsningen ta den tid det tar. Stressa inte. Lägg mobilen åt sidan. Ta hela jäkla året på dig om så behövs. Du är tillbaka där det började. I läsandet. Du för arvet vidare.
Till och med soppan är bättre än Amazonas
Text publicerad i GP 5 november 2022
Jag började fundera på Amazonas. Att resa dit.
Tänk att få knalla runt i regnskogen, i den där ångande grönskan som man har sett på TV. Djurlivet och de färggranna fåglarna. Världens största artrikedom. Visst vore det fantastiskt.
Jag började googla lite grand. Och blev genast betänksam.
”Amazonas, skog i Brasilien”, stod det på första sökträffen.
Jo, det stämde ju. Men sedan kom betyget. På internet har allt ett betyg.
4,2.
Jag rev mig i skäggstubben. Hur skulle man värdera en sådan siffra? Var det mycket eller lite för en skog?
Vad kunde man jämföra med? Slottsskogen förstås. Och vad ser man? 4,6.
Nu vaknade den medvetne konsumenten i mig. Hur var det med naturreservaten runt stan? Jo minsann: Svartedalen har 4,9 och Sandsjöbacka 4,4.
Här har man gått runt och trott att det är något märkvärdigt med Amazonas och så visar det sig att vi har mycket bättre skogar på nära håll. Och tänk så mycket billigare och miljövänligare det blir. Till Svartedalen kan man ta bussen.
Medan jag grubblade över allt detta sökte jag upp ett recept på linssoppa med tomat, en god vardagsrätt som jag brukar göra ibland. Nu såg jag plötsligt att även soppan hade ett betyg: 4,4.
Till och med soppan var bättre än regnskogen!
Nu började jag söka på allt möjligt och upptäckte att det finns förbluffande mycket som håller minst lika hög klass som det uppenbarligen överreklamerade Amazonas.
Pizzerian vid Marklandsgatan: 4,3. Kongahälla shoppingcentrum: också 4,3. Och den där obemannade macken i Alingsås där jag stannade och tankade en gång: 4,2.
Det sista gjorde mig särskilt förbryllad. De flesta mackar i Alingsås fick lägre betyg, såg jag.
Var dieseln verkligen bättre på just den stationen? Eller servicen? Fast vänta nu: macken var ju obemannad.
Vilka var egentligen kriterierna?
Ja, förresten, vilka är kriterierna för att bedöma en skog?
Sjunker betyget om man blir blöt om fötterna? Stiger det om man hittar många trattkantareller?
En människa som betraktar naturen. Och sedan sätter betyg på den. Man måste nästan stanna upp en stund och tänka på hur konstigt det är.
Man önskar kanske att naturen kunde sätta betyg tillbaka.
Nu vill jag dra in min fru i det här också. Jag ger henne lätt en femma i betyg. Utom när hon lämnar hårborsten på handfatet så att långa blöta hårstrån klistrar sig mot handfatskanten. Det är enormt irriterande. När hon gör det får hon en etta.
Betyder det alltså att mitt medelbetyg på min fru är 3,0?
För att svara på den frågan tänker jag citera författaren Jonathan Franzen:
”Det finns inga människor vilkas verkliga jag man gillar varje liten del av. Det är därför som en värld av gillande i grund och botten är en lögn. Men det finns människor vars verkliga jag man älskar varje liten del av. Och det är därför som kärleken hotar tekno-konsumtionssamhällets ordning: den blottlägger lögnen.”
Han skrev det 2011, när ”gillandet” på Facebook var ganska nytt.
Jag vill nog påstå att hans ord gäller betygssättandet på Google också.
Jag tror jag skippar Amazonas faktiskt. I kväll tänker jag i stället laga min linssoppa. Och sedan tänker jag slå den på en termos och köra till den obemannade macken i Alingsås och fylla tanken med diesel av yppersta klass.
Och så tänker jag sitta i bilen, i mackens skarpa ljus, och äta soppan. Det kommer att vara en kvalitetsupplevelse.
Svekets sugande frestelse
Text publicerad i GP 24 september 2022
Jag träffade en gång en kvinna som nästan hade avslöjat Sveriges största spion.
Kvinnan, som vi kan kalla Hilma, var en av dem som jag brukade gå hem till när jag som ung jobbade i hemtjänsten i Stockholm.
På 1950-talet hade Hilma varit anställd på ett bageri i huvudstaden. Stamkunderna kände hon vid namn och när en av dem, en överste i flygvapnet, glömde kvar sin portfölj i butiken tog hon reda på hans nummer och ringde upp. Översten hämtade portföljen nästa dag och tackade så mycket för Hilmas insats.
Mannen var Stig Wennerström. Han hade vid den här tiden för vana att smuggla med sig topphemliga handlingar hem, som han sedan fotograferade av och överlämnade till Sovjetunionen.
Faktum var att han avslöjade hela det svenska försvarsupplägget. Ryssarna fick veta allt som var värt att veta om vår krigsplanering.
Om Hilma bara hade kikat lite i portföljen så kunde hon kanske ha satt stopp för Wennerströms verksamhet flera år tidigare än vad som skedde. Hon hade tänkt den tanken många gånger efteråt.
Alla som någon gång har tjuvlyssnat på ett samtal, eller smugit på någon, har väl känt lockelsen och spänningen i att spionera.
Och vem har inte någon gång fått veta en hemlighet, lovat att inte föra den vidare – och sedan gjort det ändå?
Det är svekets sugande frestelse – den obehagliga men mänskliga driften att förråda.
Den sortens moraliska solkighet är just vad som gör spioneri så fascinerande, särskilt den gammaldags sorten då man fotograferade av handlingar i smyg och överlämnade filmerna vid hemliga möten. Dagens spioner sitter väl mest och hackar varandras datorer, antar jag. Inte lika spännande.
Kalla krigets mest framstående spion var Kim Philby. I minst 30 år var han dubbelagent. Han arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten men lämnade hela tiden ut högkaratiga hemligheter till Sovjet.
Han lyckades dessutom komma undan, tog sig till öst och bodde de sista 25 åren av sitt liv i Moskva.
Sånt där kan ha en sorts sjaskig romantik över sig. Men jag kan inte låta bli att tänka på det andra sveket, det mot de närmaste. I decennier ljög Philby för fru och barn om vem han var. Den biten känns bara hemsk och ångestfylld – att vara förrädare ända in i sängkammaren.
Jag inser mycket väl att en anledning till att jag dras till spioner är att jag skriver böcker. Jag är inte den sortens författare som ropar stridslystet som Strindberg: ”Vi ses i min nästa roman!” Varefter jag går hem och karaktärsmördar min fiende vid datorn.
Nej, jag är den som avlyssnar. Som noterar en skev replik här, en brusten livsdröm där. Och som plockar in det i en text en vecka eller tio år senare.
Jag spionerar, kort sagt. Du kan inte lita på mig. Mitt syfte är ett annat än det du tror.
Philby handlade av ideologisk övertygelse – han förblev kommunist hela livet. Wennerström påstod i sina memoarer att han varken hade drivits av ideologi eller pengar. Hans mål var att främja freden under kalla kriget genom att se till att öst och väst hade tillgång till samma information.
Vad författare drivs av? Den biten får vi ta en annan gång.
Hilma i bageriet avslöjade alltså aldrig Wennerström, men en annan kvinna blev hans fall. Hans städerska Carin Rosén fattade misstankar mot honom och när hon hittade några filmrullar undangömda på vinden och gick till Säpo med dem var spelet slut för översten.
Två dramatiska och lärorika böcker för den som vill läsa om verkliga spioner:
Ben Macintyre: Spion och förrädare (översättning Ole Andersson). Om den sovjetiske mästerspionen Oleg Gordievskij
Victor Ostrovsky: By way of deception. Avhoppad Mossadagent berättar initierat om verksamheten. Finns inte på svenska.
Vems snopp blir störst? Stordalens eller Sernekes?
Text publicerad i GP 13 augusti 2022
I år var det extra intressant att komma tillbaka till stan igen efter semestern. Spänningen var nästan olidlig.
Vems snopp hade växt sig störst över sommaren? Sernekes Karlatorn eller Stordalens hotell vid Järntorget?
De står ju där och glor ilsket på varandra från varsin sida om älven.
Om nu snoppar kan glo ilsket.
Egentligen visste jag redan svaret. Stordalens börjar se färdig ut från utsidan och mäter 104 meter. Sernekes ska, om planerna håller, fortsätta att växa till 245 meter.
Trodde den där norrbaggen att han kunde bräcka en göteborgsgrabb? Ha! Inte en chans!
I sommar har jag haft förmånen att få vandra runt några dagar i städernas stad, Paris. Och naturligtvis blir man avundsjuk. Kvarterskänslan i de olika arrondissementen, folklivet på kaféer och gator, den vackra, sammanhållna bebyggelsen.
Vad är egentligen den stora skillnaden mot Göteborg? Jo, att husen i Paris fortfarande är bostadshus. Eftersom det bor människor överallt behövs det mataffärer, restauranger, bagerier, sko- och klädaffärer och annat på nästan varenda gata. Det är just sånt som ger en stad liv.
Det finns kontorsskrapor även i Paris, men de har placerats i ett par kluster utanför själva stan.
Göteborg har som bekant ett annat koncept. Folk ska bo i avlägsna förorter och innerstaden ska reserveras för enstaka event. Vid after work-tid på fredagarna ser det kul ut i centrum, liksom när det är stora konserter på Ullevi. Resten av tiden är det förfärande tomt.
Samtidigt gör jag det lätt för mig nu.
För hur kom den där attraktiva Parismiljön egentligen till? Jo, genom en brutal skövling av ett slag som jag aldrig skulle vilja se i Göteborg.
När Napoleon III ville modernisera Paris i mitten av 1800-talet, och satte arkitekten Haussmann på uppdraget, revs 40 procent av alla hus i stan för att ge plats åt de nya boulevarderna och torgen.
Min älsklingsstad fick alltså sitt utseende genom att det gamla Paris demolerades. Ständigt dessa komplicerande motsättningar!
Men en sanning står sig. Om man vill ha folkliv, och om man vill att små personliga kaféer och butiker ska ha en chans att klara sig, då måste stadens hus fyllas med boende. Inte kontorsarbetare. Inte hotellgäster. Boende.
I Göteborg har vi faktiskt ett unikt arv att förhålla oss till. Jag syftar på landshövdingehusen och de genialt planerade stadsdelar där de dominerar – områden som Bagaregården, Gamlestaden och Kungsladugård. Alla ritade och planerade av Albert Lilienberg.
Om vi byggde våra nya bostadsområden som moderna varianter av dessa skulle vi dels hylla vårt lokala arv och få en kontinuitet i staden, dels få vackra, människovänliga kvarter som det faktiskt är en glädje att bo i.
I väntan på det – och det kan nog bli en lång väntan – får man ta vad som finns.
Varje gång jag kommer upp på Kungsgatans puckel numera hajar jag till inför den nya siktlinjen ner mot Järntorget och ut över älven. Jag älskar att få mitt vaneseende brutet på det sättet. Oavsett om de nya husen är fula eller vackra får de mig att se stan på nytt.
Jag har sedan många år bestämt mig för att aldrig protestera mot nybyggen i stan. Det är en princip. Vill man bo i en stad får man tåla förändring. Men jag önskar verkligen att Göteborgs utseende ibland kunde få bestämmas av annat än de där uppmärksamhetstörstande männens snoppmätningar.
Jag klipper gräset, sjunger falskt och tänker på Ulf Lundell
Text publicerad i GP 28 maj 2022
En talang jag alltid velat ha är att kunna sjunga. Men jag sjunger kolossalt falskt och min enda räddning är att jag åtminstone vet om det.
Jag sjöng för barnen när de var små, det ingår ju ändå i ens plikt som förälder. Men de var inte många år gamla när de bad mig vara tyst. På något sätt hade jag fått två musikaliska ungar som led av att höra min falsksång.
Nå, häromdagen klippte jag gräset i sommarstugan för första gången i år.
Vår gräsklippare är ett brötande, bensinosande monster som förstör friden för grannarna. Den är tung som helsicke att knuffa runt på vår ojämna tomt. Men den har en fördel: tack vare att den väsnas så kan jag sjunga hur högt jag vill. Ingen hör mig ju.
Instängd i det där bullret kan jag till exempel upptäcka att jag går runt och sjunger på gamla Ulf Lundell-låtar. Det var så det var häromdagen – jag som levt med samma kvinna i snart 29 år skrålade bittra skilsmässolåtar från Den vassa eggen-lp:n.
Jag började tänka, inte på Ulf Lundell, men på oss unga killar som dyrkade honom.
Som ung flyttade jag från ett samhälle utanför Borås till först Stockholm och sedan Göteborg. Många av de jämnåriga killar som jag lärde känna under de där åren, mitten av åttiotalet, hade några saker gemensamt.
Vi kom från småställen som vi desperat velat bort ifrån. Vi var alltid den första i vår släkt som läste på universitet. Och vi uppfattade storstaden som ett glittrande löfte.
För oss blev ”Uffe”, som vi förstås kallade honom, en ledsagare till storstadslivet. Ja, till livet som helhet.
Man skulle kisa. Det var nästan hela knepet. Helst skulle man dricka så mycket vin att ens blick blev inbyggt kisande, men annars dög det att bara dra ihop ögonen. Det viktiga var att livet blev lite suddigt. Mjukt i kanterna. Romantiskt.
Ja, och så skulle man ju uppvakta tjejer. Och man skulle vara olyckligt kär. Javisst: bittert kisande över ett glas vin – det var hela grejen. Kvinnan var upphöjd och ouppnåelig.
Med tiden blev det ändå folk även av oss Lundellpojkar. Vi träffade riktiga kvinnor som tog ur oss de där dumheterna, och vi fick riktiga barn som vi ville ta hand om. Vi växte upp till män, vi öppnade våra ögon och njöt av att se klart.
I den vevan kunde vi inte undgå att märka att vår gamle läromästare inte längre hade så mycket att ge oss. För själv verkade han ju aldrig bli vuxen, trots att han fyllde 40, 50, 60.
Men nu vill jag säga en sak. Vår ungdomliga bild av kvinnor var fånig, men aldrig negativ. Idag finns så kallade incels. De är unga killar, som jag själv en gång. Och de skulle gärna vilja ligga mer, som jag själv en gång.
Men de har fått för sig den här dårskapen att de har rätt till sex. Och att kvinnor av ondska undanhåller dem det. Och att de därmed har rätt att ta till våld mot kvinnor.
Jisses, vad jag skulle önska att de där grabbarna fick sätta sig med en flaska rödvin och en trave Lundellskivor.
Lyssna på ”Aldrig så ensam”, killar. Så mycket hjärtesorg och övergivenhet – men också ömhet och tilltro till livet. Framför allt ingen illvilja mot någon, trots ett smärtsamt uppbrott. Inte tillstymmelse till hat.
Vi lärde oss en del bra trots allt, vi grabbar som tog examen i Lundellskolan.
Och falsksång eller inte: det känns rätt gott att skråla ut gamla åttiotalslåtar när man svettas bakom gräsklipparen.
Johan Nilsson, författare och översättare 