Till och med soppan är bättre än Amazonas

Text publicerad i GP 5 november 2022

Jag började fundera på Amazonas. Att resa dit.

Tänk att få knalla runt i regnskogen, i den där ångande grönskan som man har sett på TV. Djurlivet och de färggranna fåglarna. Världens största artrikedom. Visst vore det fantastiskt.

Jag började googla lite grand. Och blev genast betänksam.

”Amazonas, skog i Brasilien”, stod det på första sökträffen.

Jo, det stämde ju. Men sedan kom betyget. På internet har allt ett betyg.

4,2.

Jag rev mig i skäggstubben. Hur skulle man värdera en sådan siffra? Var det mycket eller lite för en skog?

Vad kunde man jämföra med? Slottsskogen förstås. Och vad ser man? 4,6.

Nu vaknade den medvetne konsumenten i mig. Hur var det med naturreservaten runt stan? Jo minsann: Svartedalen har 4,9 och Sandsjöbacka 4,4.

Här har man gått runt och trott att det är något märkvärdigt med Amazonas och så visar det sig att vi har mycket bättre skogar på nära håll. Och tänk så mycket billigare och miljövänligare det blir. Till Svartedalen kan man ta bussen.

Medan jag grubblade över allt detta sökte jag upp ett recept på linssoppa med tomat, en god vardagsrätt som jag brukar göra ibland. Nu såg jag plötsligt att även soppan hade ett betyg: 4,4.

Till och med soppan var bättre än regnskogen!

Nu började jag söka på allt möjligt och upptäckte att det finns förbluffande mycket som håller minst lika hög klass som det uppenbarligen överreklamerade Amazonas.

Pizzerian vid Marklandsgatan: 4,3. Kongahälla shoppingcentrum: också 4,3. Och den där obemannade macken i Alingsås där jag stannade och tankade en gång: 4,2.

Det sista gjorde mig särskilt förbryllad. De flesta mackar i Alingsås fick lägre betyg, såg jag.

Var dieseln verkligen bättre på just den stationen? Eller servicen? Fast vänta nu: macken var ju obemannad.

Vilka var egentligen kriterierna?

Ja, förresten, vilka är kriterierna för att bedöma en skog?

Sjunker betyget om man blir blöt om fötterna? Stiger det om man hittar många trattkantareller?

En människa som betraktar naturen. Och sedan sätter betyg på den. Man måste nästan stanna upp en stund och tänka på hur konstigt det är.

Man önskar kanske att naturen kunde sätta betyg tillbaka.

Nu vill jag dra in min fru i det här också. Jag ger henne lätt en femma i betyg. Utom när hon lämnar hårborsten på handfatet så att långa blöta hårstrån klistrar sig mot handfatskanten. Det är enormt irriterande. När hon gör det får hon en etta.

Betyder det alltså att mitt medelbetyg på min fru är 3,0?

För att svara på den frågan tänker jag citera författaren Jonathan Franzen:

”Det finns inga människor vilkas verkliga jag man gillar varje liten del av. Det är därför som en värld av gillande i grund och botten är en lögn. Men det finns människor vars verkliga jag man älskar varje liten del av. Och det är därför som kärleken hotar tekno-konsumtionssamhällets ordning: den blottlägger lögnen.”

Han skrev det 2011, när ”gillandet” på Facebook var ganska nytt.

Jag vill nog påstå att hans ord gäller betygssättandet på Google också.

Jag tror jag skippar Amazonas faktiskt. I kväll tänker jag i stället laga min linssoppa. Och sedan tänker jag slå den på en termos och köra till den obemannade macken i Alingsås och fylla tanken med diesel av yppersta klass.

Och så tänker jag sitta i bilen, i mackens skarpa ljus, och äta soppan. Det kommer att vara en kvalitetsupplevelse.